Jag hatar att ligga vaken om nätterna med trårar i ögonen och sakna den varma famnen, att sakna den man håller närmast hjärtat, den man förlåter för nästan allt, den man hoppas ligger och saknar mig själv lika mycket som jag saknar honom. Och att veta att den personen befinner sig flera tusen mil bort och samtidigt veta att allt man hoppas antagligen inte är så som man önskar. Saker som får en att tappa andan, som får hjärtat att stanna till, bröstet att kännat helt tomt är det värsta som finns när man ligger vaken, allt är mörkt och ingen finns hära för att ge mig svaren, trösten och värmen jag behöver.